Här sitter jag med en tofs på huvudet i soffan och har ett behov av att skriva. Har ett behov att få ut det jag tänker. Och jag tänker att här passar det väl bra. 

 

Allting gick utför den här sommaren. Allting gick verkligen utför efter senaste gången jag skrev här. Fan vad denna panikångest har förstört den sista tiden av mitt liv. Det är jävla skit att vara tvungen att leva med den här skiten. Att alltid leva i rädslan om att få en panikattack. Att ständigt leva med ångest. Fan vad det är skit. Fan vad det tär på en. Jag vill bara över allt annat att det skulle bara så enkelt att jag bara kan tänka "det är ingen fara", "vad är det värsta som kan hända", "ingeting är farligt". Men så enkelt är det inte. För ingenting är enkelt. Allt är svårt, men det är fortfarande värt det. 

 

Hoppet är verkligen det sista man har. Så länge man har hoppet så orkar man fortfarande. Och hoppet har jag. Hoppet om att panikångesten inte ska styra mitt liv. Hoppet om att jag kommer finna mig i sjukdomen, hoppet om att ms inte ska vara något jag någonsin måste anpassa mitt liv efter. Hoppet om att min diskfuntionella magtarmsfel ska läka. Hoppet om att bli lycklig igen. 

 

Det låter så extremt deprimerande att skriva att jag inte är lycklig. Men så är det. Jag är inte lycklig. Inte just nu, just nu är jag inte lycklig. Jag mår inte bra. Jag är deprimerad. Men det som får mig att fortsätta är att jag fortfarande någonstans långt nere har hopp om att det snart vänder. Och så länge jag har det hoppet så kommer jag orka fortsätta det är en sak som är säker. 

 

Det kommer låta extremt konstigt men det värsta är att jag inte kan gå till skolan. Jag har aldrig "gillat" skolan men just nu saknar jag den mer än det mesta. Jag vill vara där. Jag vill sitta i lektionsalen och lära mig all jävla kunskap. Jag VILL så himla gärna vara i skolan. Mest av allt vill jag vara där med mina vänner. Jag vill vara som alla andra. Vill inte vara annurlunda. Men jag är inte som alla andra. Men vem är det? Det har jag tänkt på. Ingen är som alla andra. Men ändå känner jag känslan av att vilja vara som alla andra och känslan av att jag är annurlunda och jag HATAR det. 

 

Flummigt skrivande men detta är ju för mig så då får det vara så. 

Jag är lite rädd inför framtiden. Jag är lite rädd att sjukdomen ska ta ut sin rätt på något sätt. Jag är lite rädd att den ska bli värre än vad den är just nu. 

 

Jag hatar att man säger "sjukdomen tar ut sin rätt" som att alla sjukdomar har en rätt att bara förstöra folks liv. Som att det är skrivit i lagen. Nej om det nu skulle vara så att min sjukdom väger ner på mig i framtiden så ska fan ingen få säga att sjukdomen tar ut sin rätt för den har ingen jävla rätt att ens vara i min kropp. Men hur mycket jag än vill att den inte ska finnas så finns den och kommer alltid göra det. Jag är också lite rädd för ordet föralltid. Att det är något jag aldrig kommer komma ifrån. Föralltid är ett läskigt ord speciellt som jag bara är 17 år. För resten av mitt liv är ett bra jävla tag när man bara är 17 år. Och att något ska förfölja mig för resten av mitt liv skrämmer mig lite. Just nu i alla fall. 

 

Idag har jag ätit min medicin i en vecka. Tecfidera heter den och är alldeles ny på marknaden. Kapslar som ska sväljas hela, en morgon och en kväll. Trodde aldrig att jag skulle få ner skiten för som dem flesta har jag alltid haft problem med att svälja tabletter. Men andra försöket fann jag ett sätt som fungerar super. Filmjölk! Först tar jag lite i munnen sen stoppar jag in tabletten och sen dricker jag ännu mer så slinker den ner ganska fint. 

 

Biverkningar, biverkningar, biverkningar. Såklart som på alla andra tabletter är det inte bara att svälja tabletten som kan vara ett problem. Tabletterna kommer såklart med en del biverkningar. Jag fick känna på dem redan första dan med tabletterna. Två timmar efter jag tagit medicinen började min öron sakta men säkert gå mot en knallröd färg. Det stannade inte bara vid öronen utan fortsatte ut mot kinderna, pannan, bröstet, armarna, benen, rumpan och till slut hela mig. Jag gick alltså runt där som en jävla tomat som kliade sönder och brann upp inifrån i ungefär en timma. Sedan dess har jag fått ungefär samma symptom varje dag runt halv fyra tiden på dan och det har hållit i sig i ungefär en timma. Jag hoppas att kroppen vänjer sig snart så jag slipper detta inte det roligaste speciellt inte i den värmen som vi har just nu. 

 

Måste skriva av mig lite och tänkte faktiskt fortsätta att skriva mer om sjukdomen samt lite annat. Här nedanför har ni min lilla nya kompis.

Jag funderar på att skriva om varför jag har besökt sjukhuset på senaste tiden. Antar att ni som läser redan vet om detta men det är mer för min egen del känns på något sätt som att det kanske blir mer verkligt om jag faktiskt skriver orden, kanske blir lättare att ta in, kanske blir lättare att förstå, kanske blir lite lättare bara för mig själv. 

 

Som sagt har jag spenderat fler dagar än jag själv någonsin velat på sjukhuset senaste åren. Jag har varit på alla möjligt sjukhus känns det som, gjort undersökningar som tagit på det psykiska allt för mycket. Det började för två år sedan på Gotland. Mamma och jag var där med hennes sida av släkten och satt och åt middag på en restaurang i Visby. Helt plötsligt i väntan på maten svartnar det framför mina ögon kommer jag ihåg och jag får en panikattack. Efter att paniken släppt tror vi bara att det var en paikattack (som jag också drabbas av lite då och då) och fortsätter vår middag. Dagen efter har jag inte alls mycket syn kvar i mitt vänstra öga och det gjorde fruktansvärt ont i ögondelen av huvudet. När vi kommer hem från Gotland efter ett par veckor har synen inte direkt blivit bättre så vi går till läkaren, jag får komma till Globens ögonklink och göra lite tester, fota ögonbottnen m.m. Jag är tillbaka dit en gång till innan vi får ett brev hem om att jag blir skickad till neurolog mottagningen på Huddinge sjukhus. Det är typiskt svensk sjukvård tycker jag, man skickar vidare patienten utan att ens tala med personen och förklara varför man skickar vidare utan bara vidare till en ny läkare och man förstår ingenting. Jag kommer ihåg att vi fick hem ett papper där det stod att man hittat förändringar och skickar därför vidare, jahapp vafan betyder förändringar. Självklart, som den hypokondrikern jag är tror ju att jag har cancer eller att jag kommer bli blind. Men vem fan tror inte det när det står förändringar och man blir skickad till neurolog mottagningen. Men nej så var det inte.

 

Jag fick i alla fall komma till Huddinge sjukhus och möta min nuvarande läkare. Han undersökte mig lite och frågade om allt som hade hänt och det vanliga. När vi sedan var påväg hem igen hade jag fått en tid för magnetröntgen på sabbatsbergs sjukhus. Det var nästa undersökning, den tog en timma där både mitt huvud och min rygg blev röntgade och jag låg där i en hel timma stilla och lyssnade på hemskt morgon musik i gigantiska hörlurar. Efter detta var det slut på det "roliga" och allvaret började komma in i bilden kan man väl säga. Jag fick komma tillbaka till min läkare på Huddinge sjukhus och fick besked om att jag hade en stor risk (70%) att utveckla MS. Dem orden var väldigt tunga att höra, vilken dem också borde vara ingen vill höra något sånt. 

 

MS är alltså en kronisk sjukdom som sitter i det centrala nervsystemet (hjärnan och ryggmärgen) där immunförsvaret attackerar det som skyddar nervtrådarna och gör att att impulser inte når fram ordentligt. 

 

Men som min läkare var noga med att peka ut så hade jag inte sjukdomen ännu, hur det nu gick till vet jag inte. Jag skulle få årliga besök för att se till så att inga förändringar sker. Men det gick väl ett år - ett och ett halvt innan mitt andra öga fick ta stryck. Det började göra ofrivilliga åkningar in mot näsan och en fredag i skolan var det extremt dåligt och läskigt så jag och min kompis bestämmde oss för att åka in till st eriksögonsjukhus och sätta oss på akuten. Där blev vi sittandes i 5 timmar (!!) innan vi fick komma in till läkaren. Vi var inte där länge och läkaren som hade fått höra om risken för MS uttryckte sig i fina ord att nu var det nog dags för min neurolog läkare att ställa en diagnos och efter några veckor sedan varit yr i fyra dagar så skyndades läkar tiderna på och jag fick komma in för en ny magnetröntgen och sedan ett nytt besök hos min läkare. 

 

Jag har alltså MS. Jag fick min diagnos för några veckor sedan och efter ett ryggmärgsprov, som för övrigt för det obehagligaste jag gjort, så har jag nu alltså en kronisk sjukdom som jag inte kommer bli av med. Men som tur är finns det en hel del bra bromsnings mediciner. Jag börjar min behandling den 1 juli och så får vi se vart det tar mig.