En text från tumblr som är så sann att det nästan inte är sant. Att vara deprimerad kan nog vara bland de värsta sakerna i livet. Det är liksom inte att vara ledsen det är liksom på ett helt annat stadie. Ledsen är inte ens början till att beskriva hur depression känns. Jag kan ha en helt okej dag och det behöver inte ens vara något dålig som händer men så känner jag hur den där känslan kryper upp. Den tar över hela kroppen liksom och det finns inte ett piss jag kan göra åt det. Den kommer och tar bort all glädje som finns. Det är som att någon helt plötsligt från ingenstans bara börjar sparka på alla sår du har och sparkar tills du inte orkar ta dig upp. 

 

Allt känns så meningslös när den där känslan kommer, när depressionen tar över. Depressionen styr alla tankar och allt man kan göra är bara att kämpa och försöka att sysselsätta sig med något för att tankarna inte ska ta över. Men hur lätt är det när allt man vill göra är att ligga i sängen med täcket över huvudet och bara gömma sig? Hur är det meningen att man ska kämpa bort den här skiten när såren bara blir fler och fler och depressionen bara får fler och fler ställen att sparka på? Hur ska man orka när depressionen tar bort all ork? Hur ska man orka när det redan vid 17 år är såhär dåligt? 

 

Det är vid dem tillfällerna som allt känns meningslöst och som att det inte kommer bli bättre. 

Här sitter jag med en tofs på huvudet i soffan och har ett behov av att skriva. Har ett behov att få ut det jag tänker. Och jag tänker att här passar det väl bra. 

 

Allting gick utför den här sommaren. Allting gick verkligen utför efter senaste gången jag skrev här. Fan vad denna panikångest har förstört den sista tiden av mitt liv. Det är jävla skit att vara tvungen att leva med den här skiten. Att alltid leva i rädslan om att få en panikattack. Att ständigt leva med ångest. Fan vad det är skit. Fan vad det tär på en. Jag vill bara över allt annat att det skulle bara så enkelt att jag bara kan tänka "det är ingen fara", "vad är det värsta som kan hända", "ingeting är farligt". Men så enkelt är det inte. För ingenting är enkelt. Allt är svårt, men det är fortfarande värt det. 

 

Hoppet är verkligen det sista man har. Så länge man har hoppet så orkar man fortfarande. Och hoppet har jag. Hoppet om att panikångesten inte ska styra mitt liv. Hoppet om att jag kommer finna mig i sjukdomen, hoppet om att ms inte ska vara något jag någonsin måste anpassa mitt liv efter. Hoppet om att min diskfuntionella magtarmsfel ska läka. Hoppet om att bli lycklig igen. 

 

Det låter så extremt deprimerande att skriva att jag inte är lycklig. Men så är det. Jag är inte lycklig. Inte just nu, just nu är jag inte lycklig. Jag mår inte bra. Jag är deprimerad. Men det som får mig att fortsätta är att jag fortfarande någonstans långt nere har hopp om att det snart vänder. Och så länge jag har det hoppet så kommer jag orka fortsätta det är en sak som är säker. 

 

Det kommer låta extremt konstigt men det värsta är att jag inte kan gå till skolan. Jag har aldrig "gillat" skolan men just nu saknar jag den mer än det mesta. Jag vill vara där. Jag vill sitta i lektionsalen och lära mig all jävla kunskap. Jag VILL så himla gärna vara i skolan. Mest av allt vill jag vara där med mina vänner. Jag vill vara som alla andra. Vill inte vara annurlunda. Men jag är inte som alla andra. Men vem är det? Det har jag tänkt på. Ingen är som alla andra. Men ändå känner jag känslan av att vilja vara som alla andra och känslan av att jag är annurlunda och jag HATAR det. 

 

Flummigt skrivande men detta är ju för mig så då får det vara så.