Jag är lite rädd inför framtiden. Jag är lite rädd att sjukdomen ska ta ut sin rätt på något sätt. Jag är lite rädd att den ska bli värre än vad den är just nu. 

 

Jag hatar att man säger "sjukdomen tar ut sin rätt" som att alla sjukdomar har en rätt att bara förstöra folks liv. Som att det är skrivit i lagen. Nej om det nu skulle vara så att min sjukdom väger ner på mig i framtiden så ska fan ingen få säga att sjukdomen tar ut sin rätt för den har ingen jävla rätt att ens vara i min kropp. Men hur mycket jag än vill att den inte ska finnas så finns den och kommer alltid göra det. Jag är också lite rädd för ordet föralltid. Att det är något jag aldrig kommer komma ifrån. Föralltid är ett läskigt ord speciellt som jag bara är 17 år. För resten av mitt liv är ett bra jävla tag när man bara är 17 år. Och att något ska förfölja mig för resten av mitt liv skrämmer mig lite. Just nu i alla fall. 

 

Idag har jag ätit min medicin i en vecka. Tecfidera heter den och är alldeles ny på marknaden. Kapslar som ska sväljas hela, en morgon och en kväll. Trodde aldrig att jag skulle få ner skiten för som dem flesta har jag alltid haft problem med att svälja tabletter. Men andra försöket fann jag ett sätt som fungerar super. Filmjölk! Först tar jag lite i munnen sen stoppar jag in tabletten och sen dricker jag ännu mer så slinker den ner ganska fint. 

 

Biverkningar, biverkningar, biverkningar. Såklart som på alla andra tabletter är det inte bara att svälja tabletten som kan vara ett problem. Tabletterna kommer såklart med en del biverkningar. Jag fick känna på dem redan första dan med tabletterna. Två timmar efter jag tagit medicinen började min öron sakta men säkert gå mot en knallröd färg. Det stannade inte bara vid öronen utan fortsatte ut mot kinderna, pannan, bröstet, armarna, benen, rumpan och till slut hela mig. Jag gick alltså runt där som en jävla tomat som kliade sönder och brann upp inifrån i ungefär en timma. Sedan dess har jag fått ungefär samma symptom varje dag runt halv fyra tiden på dan och det har hållit i sig i ungefär en timma. Jag hoppas att kroppen vänjer sig snart så jag slipper detta inte det roligaste speciellt inte i den värmen som vi har just nu. 

 

Måste skriva av mig lite och tänkte faktiskt fortsätta att skriva mer om sjukdomen samt lite annat. Här nedanför har ni min lilla nya kompis.