Jag kan inte beskriva känslan jag har i mig just nu. Idag har varit den första BRA dagen på så himla länge! Jag har varit så himla glad idag, jag har skrattat och fram för allt KÄNT MIG SOM MIG SJÄLV IGEN. Fan vad fint med vänner som flyger på en och kramar en. Kan inte beskriva känslan när jag idag återvände till skolan och blev påhoppad av de finaste människorna och kände mig så himla uppskattad och älskad. Att få höra att man har varit saknad och att bara för att sedan bli behandlad precis som vanligt och bara känna att absolut ingenting har förändrats. Jag kan inte sluta le för det har varit en sådan fin dag! Jag kan inte sluta tänka att jag för första gången på så länge känner HOPP och känner LIVSGLÄDJE. Nu vet jag att det finns en framtid och den är ljus, jag ska inte må såhär förevigt och idag var den första bra dagen och det kommer komma så många fler, enda tanken jag kan tänka just nu. 

 

En text från tumblr som är så sann att det nästan inte är sant. Att vara deprimerad kan nog vara bland de värsta sakerna i livet. Det är liksom inte att vara ledsen det är liksom på ett helt annat stadie. Ledsen är inte ens början till att beskriva hur depression känns. Jag kan ha en helt okej dag och det behöver inte ens vara något dålig som händer men så känner jag hur den där känslan kryper upp. Den tar över hela kroppen liksom och det finns inte ett piss jag kan göra åt det. Den kommer och tar bort all glädje som finns. Det är som att någon helt plötsligt från ingenstans bara börjar sparka på alla sår du har och sparkar tills du inte orkar ta dig upp. 

 

Allt känns så meningslös när den där känslan kommer, när depressionen tar över. Depressionen styr alla tankar och allt man kan göra är bara att kämpa och försöka att sysselsätta sig med något för att tankarna inte ska ta över. Men hur lätt är det när allt man vill göra är att ligga i sängen med täcket över huvudet och bara gömma sig? Hur är det meningen att man ska kämpa bort den här skiten när såren bara blir fler och fler och depressionen bara får fler och fler ställen att sparka på? Hur ska man orka när depressionen tar bort all ork? Hur ska man orka när det redan vid 17 år är såhär dåligt? 

 

Det är vid dem tillfällerna som allt känns meningslöst och som att det inte kommer bli bättre. 

Här sitter jag med en tofs på huvudet i soffan och har ett behov av att skriva. Har ett behov att få ut det jag tänker. Och jag tänker att här passar det väl bra. 

 

Allting gick utför den här sommaren. Allting gick verkligen utför efter senaste gången jag skrev här. Fan vad denna panikångest har förstört den sista tiden av mitt liv. Det är jävla skit att vara tvungen att leva med den här skiten. Att alltid leva i rädslan om att få en panikattack. Att ständigt leva med ångest. Fan vad det är skit. Fan vad det tär på en. Jag vill bara över allt annat att det skulle bara så enkelt att jag bara kan tänka "det är ingen fara", "vad är det värsta som kan hända", "ingeting är farligt". Men så enkelt är det inte. För ingenting är enkelt. Allt är svårt, men det är fortfarande värt det. 

 

Hoppet är verkligen det sista man har. Så länge man har hoppet så orkar man fortfarande. Och hoppet har jag. Hoppet om att panikångesten inte ska styra mitt liv. Hoppet om att jag kommer finna mig i sjukdomen, hoppet om att ms inte ska vara något jag någonsin måste anpassa mitt liv efter. Hoppet om att min diskfuntionella magtarmsfel ska läka. Hoppet om att bli lycklig igen. 

 

Det låter så extremt deprimerande att skriva att jag inte är lycklig. Men så är det. Jag är inte lycklig. Inte just nu, just nu är jag inte lycklig. Jag mår inte bra. Jag är deprimerad. Men det som får mig att fortsätta är att jag fortfarande någonstans långt nere har hopp om att det snart vänder. Och så länge jag har det hoppet så kommer jag orka fortsätta det är en sak som är säker. 

 

Det kommer låta extremt konstigt men det värsta är att jag inte kan gå till skolan. Jag har aldrig "gillat" skolan men just nu saknar jag den mer än det mesta. Jag vill vara där. Jag vill sitta i lektionsalen och lära mig all jävla kunskap. Jag VILL så himla gärna vara i skolan. Mest av allt vill jag vara där med mina vänner. Jag vill vara som alla andra. Vill inte vara annurlunda. Men jag är inte som alla andra. Men vem är det? Det har jag tänkt på. Ingen är som alla andra. Men ändå känner jag känslan av att vilja vara som alla andra och känslan av att jag är annurlunda och jag HATAR det. 

 

Flummigt skrivande men detta är ju för mig så då får det vara så. 

Jag är lite rädd inför framtiden. Jag är lite rädd att sjukdomen ska ta ut sin rätt på något sätt. Jag är lite rädd att den ska bli värre än vad den är just nu. 

 

Jag hatar att man säger "sjukdomen tar ut sin rätt" som att alla sjukdomar har en rätt att bara förstöra folks liv. Som att det är skrivit i lagen. Nej om det nu skulle vara så att min sjukdom väger ner på mig i framtiden så ska fan ingen få säga att sjukdomen tar ut sin rätt för den har ingen jävla rätt att ens vara i min kropp. Men hur mycket jag än vill att den inte ska finnas så finns den och kommer alltid göra det. Jag är också lite rädd för ordet föralltid. Att det är något jag aldrig kommer komma ifrån. Föralltid är ett läskigt ord speciellt som jag bara är 17 år. För resten av mitt liv är ett bra jävla tag när man bara är 17 år. Och att något ska förfölja mig för resten av mitt liv skrämmer mig lite. Just nu i alla fall. 

 

Idag har jag ätit min medicin i en vecka. Tecfidera heter den och är alldeles ny på marknaden. Kapslar som ska sväljas hela, en morgon och en kväll. Trodde aldrig att jag skulle få ner skiten för som dem flesta har jag alltid haft problem med att svälja tabletter. Men andra försöket fann jag ett sätt som fungerar super. Filmjölk! Först tar jag lite i munnen sen stoppar jag in tabletten och sen dricker jag ännu mer så slinker den ner ganska fint. 

 

Biverkningar, biverkningar, biverkningar. Såklart som på alla andra tabletter är det inte bara att svälja tabletten som kan vara ett problem. Tabletterna kommer såklart med en del biverkningar. Jag fick känna på dem redan första dan med tabletterna. Två timmar efter jag tagit medicinen började min öron sakta men säkert gå mot en knallröd färg. Det stannade inte bara vid öronen utan fortsatte ut mot kinderna, pannan, bröstet, armarna, benen, rumpan och till slut hela mig. Jag gick alltså runt där som en jävla tomat som kliade sönder och brann upp inifrån i ungefär en timma. Sedan dess har jag fått ungefär samma symptom varje dag runt halv fyra tiden på dan och det har hållit i sig i ungefär en timma. Jag hoppas att kroppen vänjer sig snart så jag slipper detta inte det roligaste speciellt inte i den värmen som vi har just nu. 

 

Måste skriva av mig lite och tänkte faktiskt fortsätta att skriva mer om sjukdomen samt lite annat. Här nedanför har ni min lilla nya kompis.

 

Jaha det här var ju inte mycket till sommar. Idag har varit en lugn dag jag har städat rummet, handlat med mamma och bara degat och kollat serier. Är så trött på att vädret är något i närheten av sommarväder. Så himla tråkigt, har inte spenderat en enda dag på stranden ännu. Men men vi lever ju i Sverige så man kan väl inte förvänta sig mer antar jag.